Bister

Filmtipset - The Guilt Trip

Jag kommer ut med ett erkännande; jag har sett så gott som alla filmer med Barbra Streisand. Även jag kan undra varför, visst, hon är en enorm talang, men de flesta filmer hon gjort är på sin höjd halvdana, med ett undantag; What's Up Doc? från 1973 (goddag Yxskaft på svenska). Den är å andra sidan en av de roligaste och bästa filmer som gjorts. Jag har också sett så gott som alla filmer med Seth Rogen, men det behöver man inte skämmas för, han är riktigt rolig.

Inget svårt val att se The Guilt trip med andra ord, trots lågt betyg på IMDB. I filmen är Seth en vetenskapsman som uppfunnit ett rengöringsmedel som består av soya, kokosnötsolja och en olja till, ja det där fattar inte jag heller, men någon säljare är han inte, så filmen handlar om en road trip tvärs över USA som han gör med sin mamma spelad av Babs och han besöker olika kedjor och försöker sälja in produkten och bondar med morsan. Ganska okomplicerat.

Regin är lite tafatt som vanligt med Anne Fletcher (27 Dresses, The Proposal), men om man sitter lugnt i båten så är det trots allt en kul resa, framför allt tack vare ett bra manus av Dan Fogelman (Trassel och Crazy Stupid Love, bl a). Jag blir alltid extra glad när det lyfter lite i slutet, och här kommer en smart vändning som är lätt att missa om man inte håller reda på vad karaktärerna heter, vilket jag sällan gör, så det tog mig en stund innan jag fattade. Den vändningen lyfte betyget från en svag sjua till en stark. 7/10

Spjuver

Och vad håller du på med?

Filmtipset - Arnie's Back!

Eller griniga gamla gubbar är tillbaka, det blev i varje fall helgens tema. Först ut var Jack Reacher med Tom Cruise. Det brukar sägas att Tom inte åldrats en dag sen han slog igenom i Top Gun. Med dålig syn och i vissa vinklar kanske man kan tro det, men i andra vinklar blir det tydligt att Tom är mänsklig som alla andra. Däremot verkar Tom ha gått på myten om sig själv och vill helst ha med en scen i bar överkropp i varje film han gör. Ta på dig en skjorta ber den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan, och som publik kan man inte annat än hålla med. Pinsamt. Tom är lite för cool för sitt eget bästa, men filmen är trots allt spännande och rapp. Förvirrande ibland och trots att Tom är übersmart är "planen" som vanligt i amerikanska filmer; bring guns, shoot and hope you don't get hit. Hade varit kul med nån som är smart även när det gäller livet. Jag är snäll och ger filmen 7/10.

Arnold har mer självdistans och det är kul att se honom driva med sin ålder och att han inte omedelbart reser sig efter de hårda smällar han får ta.

The Last Stand har riktigt bra skådisar även i de mindre rollerna. Filmen byggs upp bra mot crescendot i slutet och man bryr sig om karaktärerna. Det är inte ett dugg mer trovärdigt än i Jack Reacher, så klart, men just för att filmen inte tar sig själv på så stort allvar, så är det helt okej. Arnold har en del bra oneliners och visar helt klart var skåpet ska stå. Kanske är jag för snäll även här när jag ger betyget 8/10, men detta var väldigt underhållande.

Kan man få lite privatliv!

Gyllene Tider - Dags att tänka på refrängen, 2013

När jag skrev om Håkan Hellströms underbara skiva häromveckan, konstaterade jag att riktigt bra musik har hål som lyssnaren själv fyller i. Om det nu är så, är Gyllene Tider dess absoluta motsats. Den här musiken fyller i hålen i dig. En annan sorts pusselbit, båda behövs.

Per Gessle har ju vid det här laget helt koll på hur han sorterar sina låtar; snärtig power pop, då blir det Roxette. Känslosamma texter med hitkänsla, en soloplatta. Instrumentalflumm, Son of a plumber, och blir det riktigt fånigt, ja, då blir det dags för Gyllene att åka ut på vägarna igen och samla in lite pensionspoäng. He he. Det får vi naturligtvis vara tacksamma för. ”Dags att tänka på refrängen” lyckas låta modern utan att tappa Gyllene-känslan med fåniga rim och farfisa orgel. Precis som det ska vara, det verkar ju som det blir Gyllenes sommar den här gången med. Ullevi är bokad och flera av de här låtarna kommer att platsa i spellistan utan at skämmas för sig.   

Spotify 

100 Höjdare - Amanda Lear - Never Trust a Pretty Face, 1979

Innan min skivsamling svällde och tog upp ett halvt rum hade jag dryga tjugo plattor, som jag förvarade i ett "blädderställ". Skivorna klämdes ner i en hållare och när man bläddrade fram första skivan följde de andra snällt efter i ett sävligt tempo, som avslutades med att allt åkte ner i backen eftersom stället stod på en hylla. Nå, jag växte snabbt ur den, men en av dessa tjugo var Never Trust a Pretty Face.

Få tog Amanda Lear på allvar när det begav sig och om det nånsin fanns nån kredd i disco, var den bortblåst 1979. Amanda själv hade en härlig distans till sin karriär, men om man tänker efter är det precis det här som t ex Lustans Lakejer försökte härma, men som bara den som har en självklar plats i Europas jet set-liv kan projicera. Amandas attityd är helt rätt för det hon gör, hennes röst är avmätt och lite släpig. Hon står med som upphovsman på så gott som alla låtar här, inte kan hon väl ha gjort så mycket med låtarna tänker man, men Miroir skrev hon själv.

Covern på Lili Marleen har jag aldrig gillat, men den blev en stor hit. I övrigt är det bara bra låtar, tyska studiomaffian kompar och det låter sjukt bra. Man skulle kunna säga att det låter modernt, men bara om man som jag inte har en aning om hur modern musik låter.

Förutom en obskyr återutgivning på CD i Ryssland går inte skivan att få tag på längre. Spotify har bara enstaka låtar. Jag försökte skapa en spellista på youtube men tyskarna är väl hårdast av alla när det gäller detta, så man får ta låtarna en i taget, om man vill lyssna i följd.

Amanda Lear - Never Trust a Pretty Face, 1979

Side A

1. "Fashion Pack" (Anthony Monn, Amanda Lear) - 5:05
2. "Forget It" (Anthony Monn, Amanda Lear) - 4:10
3. "Lili Marleen" (Norbert Schultze, Hans Leip - English lyrics: Tommie Connor) (German/English language version) - 4:40
4. "Never Trust A Pretty Face" (Anthony Monn, Amanda Lear) - 4:45

Side B

1. "The Sphinx" (Anthony Monn, Amanda Lear) - 4:20
2. "Black Holes" (Anthony Monn, Amanda Lear) - 5:00
3. "Intellectually" (Charly Ricanek, Amanda Lear) - 4:15
4. "Miroir" (Amanda Lear) - 2:00
5. "Dreamer (South Pacific)" (Rainer Pietsch, Amanda Lear) - 5:10

Fler höjdare.

Det strävsamma paret

Dessa två är mina sista änder som är kvar nu. De är riktiga personligheter, han är väldigt beskyddande och ser alltid till att hon får äta, kommer någon annan i närheten jagar han snabbt bort dom, det är bara en hanne som rått på honom, tills plötsligt en dag då de cirklade varandra och plaskade med vingarna tills utmanaren var besegrad. Oavsett hur striderna slutat hon alltid kelat lite när han kommit tillbaka.

Happy ducks

Blyger

Säveån i april

Det börjar tunna ut i andledet nu, jag hoppas på påfyllning och fotomöjligheter fram i april. Det hade varit kul att få fota lite andungar. Fortfarande lågt vatten, jämfört med tidigare år.

I det starka eftermiddagsljuset

Änder i motljus

Mycket gräsänder nu, här är fler bilder från den dan jag hade guldreflexskärmen med mig.

Soluppgång och solnedgång

100 Höjdare - Håkan Hellström - Det Kommer Aldrig Va Över För Mig, 2013

Ja, detta är naturligtvis helt oseriöst; en helt nysläppt platta bland mina mest spelade under 40 års tid! Jag hade tänkt inkludera förra skivan, 2 Steg Från Paradise, och redan det är väl tveksamt. Eller? Förra skivan känns som en Best of, det är bara bra låtar, bara hits. Så känns inte Det Kommer Aldrig Va Över För Mig. Än. Men vissa skivor har DET. DET som gör att man inte kan sluta lyssna, de bara går på repeat, igen och igen och igen... Så är det med den här skivan, det handlar inte om att man vill gilla det. Jag ville gilla Britta Perssons nya, men efter ett par lyssningar fanns inget som drog mig tillbaka. Håkan vill jag inte lämna överhuvudtaget, hur sällan händer detta med en skiva? Hur sällan under 40 år. Kanske inte ens 100 gånger. Därför måste Håkans sprillans nya in på min lista över de 100 mest spelade. Det är ett säkert bett.

Och jag har full förståelse för att Håkan polariserar, man måste inte gilla musiken eller ens förstå den. Riktigt bra musik kräver att lyssnaren fyller i hålen i musiken och då måste man också ha pusselbitarna i sig. Alla har inte det. Precis så känner jag för Springsteens Born To Run, jag har försökt flera gånger, men jag har inte pusselbitarna, så även om jag älskar ett par av hans skivor blir den dyrkan som slår ut varje turnésommar obegriplig för mig. Och lite frustrerande, för jag undrar ju ändå om jag missat något. Som jag kanske hittar sen. Herregud, det finns så mycket musik, låt det bara vara.

Håkans nya på Spotify.

01    Peace N Luv
02    Det Kommer Aldrig Va Över För Mig
03    Du Kan Gå Din Egen Väg
04    När Lyktorna Tänds
05    Pistol
06    Valborg
07    Tänd Strålkastarna
08    Livets Teater
09    Fri Till Slut
10    Street Hustle
11    Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung

Fler Höjdare.

Kajsa Anka - Yrke: Modell

  Hallå, var det här modelluttagningen var?

 Vad menar du för kort?

Jag är väl inte för kort?

Talanger? Jag kan sjunga...

Gamla nordsjön

den svallar och brusar...

Melodi, vilka krav.

Look at me, I'm Sandra Dee...

I just can't, I just can't, I just can't control my feet.

Stiligt, va?