onsdag 15 augusti 2012

Raised Fist på Liseberg

Om någon skulle fråga mig vad jag lyssnar på för musik, skulle jag svara "allt möjligt", precis som alla andra. Men det skulle inte vara mer sant än när nån annan säger det. Jag gillar bra texter och en stark melodi. Det är ett rimligt krav att ställa på nån som har som yrke att skriva låtar kan jag tycka.

Death Metal kanske har en melodi nånstans och det finns ju en text men man bör nog ha den framför sig om den skall gå fram. Jag försökte lyssna in mig på Luleåbandet Raised Fist på förmiddagen igår. I Spotifys onlineläge i iphonelurar lät det som något gått sönder, men vid fjärde genomlyssningen diggade jag plötsligt, lite i varje fall.

Men nu skulle det fotas, fotograferna är så många och peppade att de slussas in i två omgångar. De första sex låtarna blir därför en sån total urladdning att bandet aldrig riktigt hämtar sig. Det är med ett brett leende jag tar så mycket bilder kameran mäktar med. Jag borde väl tänkt till lite och jobbat mer med slutartiderna, men vad tusan, jag är en glad amatör och tänker så förbli. Trots allt lär jag mig lite mer hela tiden, även om det inte är första gången jag gör det här misstaget.

Scenljuset är av stroboskopkaraktär och det blir egentligen ren tur om man får till något. Inte oväntat får ungdomarna i publiken ett anfall av stroboskopen och börjar jogga runt i en cirkel. Dagens ungdom, dom kan ju inte ens dansa pogo riktigt.

Klicka upp bilderna för att lättare bläddra.













 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar