I-landsproblem

Det finns tre sorters människotyper när det kommer till att lyssna på musik. De som inte bryr sig utan låter radion skvala i bakgrunden, de som verkligen bryr sig och gör det hela till en ritual, där vinyl ofta utgör källan, och till sist de som väljer en spellista med omsorg och låter den skvala i bakgrunden. Dit räknar jag mig, (just nu skvalar Madonnas nya i bakgrunden; mycket trevligt.)

CD-skivor är det väldigt många år sen jag hade tålamod med, vinyl minns jag inte ens. Men vad gör man då med sin mp3-samling, när man vill spela den i vardagsrummet på stereon? Det finns ju massor med lösningar, men för att den ska passa mig måste den vara enkel, väldigt enkel. Och billig.

Jag skulle ju kunna lägga musiksamlingen på mediaspelaren, problemet är att TVn då måste vara på för att jag både ska kunna välja och lyssna. Jag skulle ju kunna koppla in laptopen och spela både musik och Spotify från den. Det är ganska bra, men den tar lite tid att sätta på laptoppen, efter några dagars försök blev det inte av längre.

Det jag har velat ha är en hårddiskspelare med skärm, som kopplas direkt till stereon, detta har jag väntat på i säkert tio år och nu har jag börjat se dom i engelska hifi-tidningar. Svindyra, dock, men det är ju såklart bara en tidsfråga innan de går ner i pris.

Sen har man ju sin smartphone och läsplatta då, där är ju begränsningen en liten hårddisk. Jag behöver ca 500 Gb för min samling, och för Spotify åker man på det dyrare abonnemanget för att kunna lyssna i luren.

Jag har prövat en del olika appar för att kunna streama samlingen från datorn (som ändå alltid står på). Min favorit är Audiogalaxy. Man installerar ett litet program på datorn som indexerar samlingen, utan att ändra på ordningen i mapparna så klart. Det funkar väldigt bra och plötsligt hade jag 58 000 låtar i telefonen åtkomliga vart jag än är i världen. Men naturligtvis väljer man wifi utomlands, annars springer ju räkningen i väg och man får inteckna huset. Nackdelen är att min samling inte är taggad ordentligt mer än sporadiskt, så det blir inte jättesnyggt, så som man vill ha det. Uppgiften att börja tagga 58 000 låtar känns mindre lockande, men jag kan i varje fall spela upp samlingen i de olika dockor som står utplacerade i huset.

Men nu har jag hittat en ännu bättre lösning. Med appen Wifi2hifi kan jag streama det som spelas på datorn (alla spelare funkar). Och med appen Remoteless kan jag dessutom fjärrstyra Spotify från hela huset. Söka, byta låtar t o m höja och sänka ljudet. Femtio spänn för båda apparna, och det är precis så enkelt som jag vill ha det. Eftersom apparna synkades till både läsplattan och luren kan jag styra Spotify med plattan utan att behöva ta smartphonen ur dockan. Och dessutom har jag inga batteriproblem eftersom den laddas samtidigt.



Ett aber var det, båda apparna behövde ett hjälpprogram på datorn och AVG vägrade låta det ena installeras. Jag googlade fram en lösning men den funkade inte hos mig. Eftersom jag har kört dubbla virusprogram bestämde jag mig för att pensionera AVG och hålla mig till bara ett; Antivir. Jag hoppas jag inte får anledning att ångra mig. Det vore synd, för det känns som man hittat glädjen med musik igen.

Someone told me it's all happening at the zoo

Två filmer har jag betygsatt med en åtta (av tio) den här veckan, vilket inte hör till vanligheterna. Häromdan såg vi mysiga We bought a zoo med Matt Damon och Scarlett Johansson. Regissör är Cameron Crowe som bl a har Fast times at Ridgemont High och Almost Famous i sitt CV.

Matt Damon är en snubbe som hamnar i en livskris och råkar köpa ett zoo, Scarlett jobbar där och undrar hur länge Matt skall stå ut innan han avlivar djuren och säljer stället. Bäddat för drama. Nej, faktiskt är detta en film som mest tuffar på, ibland undrar man om Cameron vet vart han är på väg, men i slutändan är det bra skådisar och väldigt mysigt. En feel good film, helt enkelt.




War Horse i regi av Steven Spielberg handlar om en häst och vilka äventyr han får vara med om och om vilka människor han möter. Spielbergs regi är mästerlig, både jag och sonen noterade gång på gång hur effektivt han driver storyn framåt och kryddar med komiska poänger, action och drama. I den här filmen får man allt. Också en bra film för hemmabion med mycket djupbas.

The Artist och Hugo

Lite intressant är det ändå att årets två stora vinnare på Oscarsgalan hyllar och handlar om det gamla Hollywood, stumfilmsepoken. Men inte så konstigt egentligen, då de som röstar alla är i branschen. Är det då angeläget att se dessa filmer, eller är det mer passande på filmbolagens personalfester? Båda filmerna har ju blivit väldigt hyllade och de börjar väldigt bra. Hugo har ett fantastiskt sceneri, det är mycket att titta på, så snyggt. Men det är en barnsaga och efter halva filmen börjar jag ledsna lite. Det är fortfarande en bra film, men inget jag vill se igen.

The Artist börjar också storslaget. Det är även här mycket att titta på och tur är det, för man måste ju, det är ingen dialog man kan följa med i, bara bilder; det går inte att spela angry birds och tro att man ska uppskatta filmen ändå. Skådespelarna är charmiga och roliga, men efter att halva filmen gått får den en allvarligare ton, och visst är det så att utan allvar hade filmen seglat iväg utan mig, men igen tyckte jag att det blev väl segt. Från ett toppbetyg, ner till en sjua. För båda filmerna. Se första halvan och be nån annan berätta hur det slutar.

Fear and loathing in Puerto Rico

The Rum Diaries bygger på en bok av Hunter S. Thompson som förblev outgiven tills Johnny Depp upptäckte den i samband med inspelningen av Fear and loathing i Las Vegas 1998. Det var ju naturligtvis inte svårt att hitta likheter mellan dessa filmer även innan jag förstod detta, då båda har Johnny Depp i huvudrollen, och det är alkohol och droger överallt hela tiden.

Regissören Bruce Robinson har bara en handfull filmer i sitt CV, men en av dom är Whitnail and I, från 1987, som också har ett släktskap med den här filmen, speciellt slutet.

Filmen utspelar sig 1960 i San Juan. Johnny Depp är en nedsupen journalist med rättspatos, Amber Heard är hålldam åt en klippare, men det är inte så noga. Filmen är riktigt snygg att se på, så snygg att jag aldrig kände sug efter att leka med telefonen, ett gott betyg numera.

Amber Heard ser fantastiskt ut, det finns härliga bilar (Fiat 500 N, Austin-Healey 100/6 och Chevrolet Corvette alla från 1959), det är sol och hav och strand. Visst undrar man lite vad filmen handlar om egentligen, men som sagt det är så snyggt så det spelar mindre roll. Sista halvtimmen tar filmen en vändning där den kommer att lämna många bakom sig. Själv tyckte jag att det blev riktigt bra plötsligt, Whitnail and I känslan kom fram, det blev en buddy movie man inte vill skall ta slut, och i ens fantasi kan filmen få fortsätta, bara rulla på i lugnt tempo.
Mitt betyg blev 7/10, men den här filmen är inte för alla.

Bruce Springsteen - Wrecking Ball, 2012

Springsteen år 2012 är fortfarande arbetargrabben som hytter med näven åt kapitalisterna. Och det behövs ju, även om jag undrar om Bruce någonsin kört ner ett kort i en stämpelklocka egentligen. Jag är ingen superfan av Springsteen. Min favoritplatta har alltid varit den första; Greetings from Ashbury Park, N.J., men Born to run som så många anser vara en av världens bästa plattor tycker jag är dödstrist trots flera försök att ta mig an den. Jag fattar inte grejen. Jag har ju också undvikit stämpelklockor så gott det går i mitt liv, man kanske måste jobba på fabrik för att förstå.

Live är han ju fantastisk, men den enda hela konsert jag sett var Devils & Dust turnén i Scandinavium. Köade från fem på morgonen i kylan för att tjejen jag var ihop med då gillade honom, sen gjorde hon slut innan konserten. Det var en ganska miserabel tillställning ändå och det där gjorde ju inte saken bättre. Ömsom vin och ömsom vatten alltså.

Men den nya plattan gillar jag. Den är timmen lång, vilket hade räckt till en dubbel-lp förr i tiden. Ni som minns dubbel-lpn, minns kanske också att man allmänt ansåg att det sällan var en bra idé att ge ut en sådan. Springsteen har ju så mycket att säga så fansen anser säkert att plattan kunde varit längre. Jag tycker inte att det finns några bottennapp på skivan, men efter ett antal genomlyssningar har jag tröttnat på de lugnare låtarna, och sparat de med lite mer tempo i, lägger upp en spotifylänk här när skivan har släppts. De som är kvar doftar gospel, country och irländska jiggar. Ibland tror man att man luyssnar på Johnny Cash's Ring of Fire och i nästa sekund Sally MacLennane med The Pogues. Det är nästan skamlöst, men helt okej eftersom det finns både hjärta och värme i det. Om du som jag tycker att Springsteen haft både toppar och dalar i sin karriär, skall du ge denna en chans, detta är en av topparna.

Favoritspåren är spår 1,2,3,5,7,10,11,13